Focali

Sections
Träd är både hjältar och offer i klimatkrisen

Paneldeltagarna Anna Tengberg, Madelene Ostwald och Jonas Edblad under eventet Träd i ett rubbat klimat - hjältar eller offer?

Träd är både hjältar och offer i klimatkrisen

Inspelningen av eventet Träd i ett rubbat klimat – hjältar eller offer? som sändes live den 2 oktober 2020 under Vetenskapsfestivalen är nu tillgängligt att titta på igen. Seminariet genererade en hel del frågor från online-publiken som alla inte hann besvaras live, och vi har nu samlat paneldeltagarnas svar i en Q&A.

Eventet som samarrangerades av Focali, SIANI och Göteborgs centrum för hållbar utveckling visade på trädens och skogens komplexa roll i klimatkrisen där de i olika situationer och beroende på vad vi människor gör, är både hjältar och offer samtidigt. Träd som får stå fyller exempelvis en väldigt viktig funktion för markbrukarna i form av reglering av ekosystemtjänster, motverkande av klimatförändringar, som inkomstkälla samt producent av mat och skugga för både människor och boskap. Men storskaliga trädplanteringsprojekt i syfte att kompensera för klimatutsläpp är sällan effektiva i att nå alla dessa mål och riskerar istället att såväl träd som människor faller offer.

Hör paneldeltagarna vrida och vända på trädens och skogens olika roller i inspelningen och hur vi kan tänka och prioritera när vi ska balansera olika nyttor såväl lokalt som globalt. Läs också deras svar på online-publikens frågor som inte hann besvaras under live sändningen i texten nedan.

Se inspelningen här.

Medverkande: Anna Tengberg, Programdirektör för Swedish Water House, Swedish International Water Institute (SIWI), Madelene Ostwald, Docent vid avdelningen för miljösystemanalys vid Chalmers Tekniska Högskola, Jonas Edblad, Arkitekt på Wingårdhs Arkitektkontor, och moderator Johan Uddling, Professor vid Institutionen för Biologi och Miljövetenskap vid Göteborgs Universitet.


Deltagarna i Medietekniks studio vid Göteborgs Universitet

Deltagarna i Medietekniks studio vid Göteborgs Universitet


Det finns många projekt kopplat till plantering av träd. Hur viktig roll har de globalt sett för att absorbera CO2 utsläpp?

Anna Tengberg: Det finns många stora initiativ för att plantera träd för att binda kol och många är också kopplade till landskapsrestaurering, t.ex. the Bonn Challenge. Ett mindre exempel är Vi-skogen som Sverige stöttat länge. Det är viktigt att se till att människorna som bor i områdena med stora trädplanteringskampanjer också drar nytta av dem. Agroforestry är ett bra exempel och Vi-skogen har därför utvecklats i denna riktning och även flera av de andra initiativen, då det är ett sätt som fungerar. Som jag nämnde i min presentation så tittar man också på hur man kan stötta småskaligt hållbart skogsbruk i dessa områden för att få lokalbefolkningen involverad och engagerad. Tyvärr finns det exempel på stora trädplanteringskampanjer där man inte tänkt på att människor som normalt sett använder marken måste få fortsatt inkomst från mark eller träd, annars kommer de inte att t.ex. hålla undan sin boskap från nyplanterade träd eller skydda dem på andra vis. I t.ex. Etiopien har man på senare år planterat enorma mängder trädplantor, men skogstäcket fortsätter att minska eftersom man glömt bort att lokalbefolkningen fortsatt behöver inkomst från jordbruk och/eller skogsbruk.
 

Vad kan bli riskerna om produktion väger tyngre än ekosystemtjänster? Finns det någon gyllene mellanväg där vi kan få både hög produktion och hög kvalité på ekosystemets reglerande tjänster?

Anna Tengberg: Om produktionen av trä och virke väger högre än de reglerande ekosystemtjänsterna, så riskerar vi att förlora dem. Detta gäller inte bara reglering av vattenflöden, men också biologisk mångfald samt så kallade kulturella ekosystemtjänster kopplade till rekreation och turism. I Sverige har vi redan överskridit gränsen för vad som är hållbart i känsliga områden där det redan finns en negativ påverkan på vattenresurser, inklusive grundvatten, samt den biologiska mångfalden. Vad som är kritiska nivåer varierar från område till område, men t.ex. fjällnära skog och skog i områden som redan har låg nederbörd, som t.ex. sydöstra Sverige, är känsligare. Vi måste därför kontinuerligt utvärdera detta samt hur klimatförändringarna driver på ytterligare, för att inte förlora de reglerande ekosystemtjänsterna.


Vad är riskerna med att handla klimatkompenserade produkter? Vad finns det för fallgropar för konsumenten?

Madelene Ostwald: Fallgropen för konsumenten är att man mer eller mindre köper sig ett avlatsbrev med få möjligheter att länka det till faktiskt minskade växthusgasutsläpp, nu och i framtiden. Om vi tittar på planteringsprojekt som fokuserat på kolinbindning så har de inte varit speciellt framgångsrika. Det bottnar i flera olika saker. Rättigheter till marken där träden planteras är ofta väldigt komplexa, vilket medför att träden kanske inte står kvar under en längre tid. Det kan också uppstå så kallat läckage när den tidigare markanvändningen trängs bort och med stor sannolikhet flyttar till annan plats och skapar utsläpp där istället. Långsiktigheten i kolinbindningen i träd är också väldigt osäkert – trädet kan brinna, ätas upp, huggas ner i förtid, eller inte växa som planerat. Människor som befinner sig kring planteringen nås dessutom sällan av de finansiella flöden som utlovas vid trädplantering och de kanske vill använda marken/skogen/ytan till annat än att binda in abstrakt kol. Om vi ska säkerställa att poängen med växthusgasupptaget uppfylls måste planteringen verifieras nu och många år framöver, och det är en väldigt kostsam sak som få vill betala för om det skall göras korrekt. Mycket talar därför för att trädplanteringsprojekt sällan uppnår de klimatåtgärder som vi önskar. Detta gäller alltså planteringsprojekt specifikt och inte nödvändigtvis klimatkompensering generellt.
 

Nu när svenska skogen växer snabbare pga varmare klimat, kvävenedfall, intensivskötsel mm, blir timret av den kvaliteten att det håller i flera hundra år i byggnaderna?

Jonas Edblad: Vi måste bli bättre på att använda olika delar av timret på olika sätt. Förr användes kärnvirket (den inre delen/kärnan) av stocken för exempelvis fönsterbågar och karmar. Den delen av stocken är väldigt rik på trätjära och väldigt hållbar. Gamla fönster håller därför mycket bättre och vi bör alla vara noggranna med att inte slänga bort dem utan istället använda dem. Här finns det mycket gammal kunskap som vi behöver lära oss av och fundera på hur vi kan använda olika delar av trädet till det den har bäst egenskaper för. Så länge byggnadens detaljer är väl genomtänkta och väl utförda har även "nytt" trä lång hållbarhet, men äldre trä har vuxit långsammare och har därför generellt en annan kvalitet. Det går fortfarande att beställa kärnvirke att använda vid byggnation idag.


Hur får vi fram en hållbarare finansiering av ex bra agroforestry projekt i Afrika utan att sälja utsläppsrätter som köparen ser som en rätt att släppa ut koldioxid?

Anna Tengberg: Vi behöver titta på många olika typer av finansiering. Grundläggande är att produkterna från agroforestry-system, det vill säga jordbrukssystem där grödor blandas med träd och ibland djurhållning, måste gå att sälja samt nå ut till lämpliga marknader både i de egna länderna och längre bort. Det arbetas därför mycket med att stärka värdekedjor för olika produkter, längs kedjan från plantering, till skörd och förädling hela vägen till marknadsföring och försäljning. Man tittar också på hur dessa värdekedjor kan göras så gröna och jämlika som möjligt. T.ex. IFAD, International Fund for Agricultural Development, ger mycket stöd genom fördelaktiga lån som går till att stärka olika jordbrukskooperativ i Afrika, men tanken är så klart att värdekedjorna skall bli lönsamma och hållbara. Det finns även andra mekanismer som finansierar att man binder koldioxid i mark, vilket också ökar resiliensen hos ekosystemen. Här jobbar man ofta med en kombination av lån och bidrag från de internationella klimatfonderna såsom Green Climate Fund och Global Environment Facility. Det senaste är så kallad Impact Investment från den privata sektorn som vill satsa på hållbarhet och innebär att investeringen ska, utöver finansiell avkastning för företaget, generera en mätbar positiv social och miljömässig nytta, men även här behöver man se att det kan bli lönsamt på lång sikt. Det kan uppnås på andra sätt än genom att sälja utsläppsrätter, som exempelvis genom att stärka värdekedjor.
 
Madelene Ostwald: Mycket talar för att extern finansiering för att starta projekt inte alltid är det mest hållbara. Det är även min egen erfarenhet från forskningen. Processer som däremot tenderar att hålla längre är influenser från verkliga exempel, det vill säga att markägare lär av varandra och ser vad andra gör som verkar vara framgångsrikt, att produkter från agroforestry systemet förädlas och når starka marknader och därmed genererar inkomster, eller att lagar som främjar agroforestry-likande markbrukande skapas och därmed ökar förutsättningarna för dess användande. Incitament för ändrad markanvändning exempelvis via subventionerade lån vid omställning verkar också fungera bra, det har bland annat använts framgångsrikt i Brasilien. Slutligen fungerar ofta projekt som stödjer kooperativ kring försäljning av en gröda eller produkt eftersom det stärker producenterna och i förlängningen handelskedjorna, samt verksamheter och projekt som stödjer markbrukare, som exempelvis Vi-skogen.
 

Hösten 2019 kunde vi läsa i DN att klimateffekten av ett års skogsavverkning i Sverige är dubbel så stor som Sveriges övriga koldioxidutsläpp. Hur ser paneldeltagarna på det?

Madelene Ostwald: Artikeln som publicerades i DN 2019 förutsätter att allt som avverkas blir koldioxid och hamnar i atmosfären. Avverkningen i Svenskt skogsbruk ingår i en produktion och sektor där det dels sker återplantering vilket skapar nytt upptag av koldioxid, vilket i bilden jag visade från 2018 uppgick till 42 miljoner ton CO2, och dels så substituerar det skogsmaterial som produceras också viss fossil energi och träden används ofta i långlivade produkter så att kolet stannar i produkten under lång tid istället för att gå ut till atmosfären. Om svensk skogsavverkning skulle stoppas med hänseende till klimatet skulle skogens upptag av koldioxid minska när skogen blir mogen och träden börjar dö undan – det som kallas för steady state och som är väldigt bra ur biologisk mångfaldssynpunkt, vilket är det som artikelförfattarna avser.  Efterfrågan på skogsprodukter skulle troligen inte stanna utan istället tas från någon annan plats i världen som genererar växthusgasutsläpp och där skogsbruket inte är kontrollerat på samma sätt som i Sverige.  Med stor sannolikhet skulle efterfrågan på andra produkter som cement och stål öka, och de har oftast mycket högre utsläpp än skogsbruk. Lägg därtill de national-ekonomiska aspekterna med skatteintäkter, jobb, och produktförädling. Från mitt perspektiv har debattförfattarna bara fokuserat på en liten bit av hela systemet och föreslår därmed en åtgärd som skall köpa världen tid i klimatkampen. Jag tror att den är kortsiktig, innovationshämmande för både skogssektorn och energisektorn och en dyr historia för skogsägare och stat.
 

Jonas Edblad pratade om vikten av träd i stadsmiljön för en rad olika saker, finns det någon liknande vikt av träbyggnader i stadsmiljö? Pratar arkitektkontoret om invånarnas upplevelse av trä-byggnader vs. betong-byggnader i stadsbilden?

Jonas Edblad: Arkitektkontoren pratar absolut ofta om det. Trä är mycket lättare än stål och betong, vilket gör att det även finns tekniska fördelar med att använda trä i stadsmiljö. Det blir effektivare transporter och snabbare byggnation, mindre användning av kranar och så vidare. Sen finns det ju även den estetiska aspekterna av hur stadsbilden ser ut, och här går utveckling framåt. Anledningen till att vi slutade bygga i trä inne i våra stadskärnor var till största delen de stora stadsbränderna då hela städer brann ner, men även här går utvecklingen framåt. Ökat trä-byggande kommer vi därför med största sannolikhet se mera av i framtiden.

Focalis newsletter

Fill out your name and e-mail and press subscribe.